För ett antal veckor sedan satt jag här i min ensamhet och hade lite smått tråkigt. Kikade in på bloglovin och såg där att någon gjorde lite reklam för sin blogg. I det lilla meddelandet stod det att denna kvinna gått ner fruktansvärt mycket i vikt, och jag kände att jag bara måste kika in för att kolla om det verkligen stämde. Jag hamnade hos Duracellmamman. Och redan efter första inlägget var jag fast i bloggen.

Just denna kväll var ingen bra kväll för mig. Det kändes som att vågen stod still. Även fast jag tränade 6 dagar i veckan så kändes det som att det inte gav några resultat. Men efter att ha suttit och läst lite i Duracellmammans blogg så växte nytt hopp inom mig.

Helt otroligt vilken viktresa denna kvinna har gjort. Det fick jag minst sagt bekräftat ikväll när hon la upp 2 bilder i sin blogg. Den ena var tagen i december förra året. Och den andra bilden var tagen nu i december. Och jag säger då det, herregud vilken skillnad!

Hon inspirerade mig otroligt mycket till att satsa järnet när det gäller min egen vikt. Det är jobbigt. Det är fruktansvärt jobbigt. Från att ha varit en "soffpotatis" till att träna minst 4 dagar i veckan var ett stort steg för mig att ta. Och jag har varit nära att ge upp, många gånger. Senast för någon dag sedan. Men, då tänkte jag på denna kvinna, som lyckats med något som för mig känns omöjligt. Och då kände jag hur hela kroppen fylldes med ny energi. Kan andra lyckas så kan jag också!

Duracellmamman är en kvinna jag ser upp till, och på något sätt känner stor respekt för. Hon har 2 barn att ta hand om, varav ena endast är 1 år gammal. Hon har ett jobb att sköta. Och ett hem att ta hand om. Hon har suttit och druckit sina soppor medans resten av familjen ätit god mat. Jag skulle vara glad om jag ens hade en tredjedel av hennes självdiciplin. Jag hade aldrig klarat av något sådant.

Utöver detta så har hon även tagit sig igenom ett riktigt jobbigt förhållande, för sin sons skull. Denna kvinna verkar verkligen göra allt för sina små guldklimpar. Jag har haft en jobbig uppväxt, och har idag jätte dålig relation med mina föräldrar. Jag har alltid fått klara mig själv, från det att jag bara var nått år gammal. Ni kanske tycker det är hemskt att jag säger det, men jag önskar att jag hade växt upp med andra föräldrar. Jag önskar att jag hade haft en mamma som Du!

Det jag ville säga med det här inlägget är nog att ingenting är omöjligt! Även fast livet många gånger känns skit och man bara vill lägga sig ner under täcket och aldrig mer vill kliva upp därifrån, så ska man aldrig ge upp! Det löser sig. Men i dom flesta fall är det vi själva som måste ta tag i problemen. Man kan inte bara sitta och vänta och tycka synd om sig själv.

Ta er en funderare..Är ni lyckliga så som ni lever nu? Om inte, gör något åt det..Det är inte försent!

Och tack Annika för att du skrev det där lilla inlägget den där kvällen där du tipsade om din blogg. Du har gett mig hopp!

Gör gärna ett besök i hennes blogg, jag lovar att ni kommer tycka den är fantastisk. För Annika är verkligen en fantastisk kvinna!