Ibland önskar jag att jag skulle slippa flytta från Norrbotten, samtidigt som jag ibland vill flytta långt långt långt härifrån. Hur som helst så måste jag flytta, för det finns ingen socionomutbildning i Luleå.

Känns som att jag levt i någon slags fantasivärld i ett par dagar. Fjärilar i magen, ett leende på läpparna när jag ser att det är Du som ringer, drömmar och förhoppningar.

Men igår kom verkligheten ikapp mig som ett slag i magen. Nu känns det bara tomt. Har inte kunnat sova inatt.

Borde jag ens känna så här?

Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag saknar.